SPORT
Varför måste tennispubliken vara så tyst?
Svaret hittar vi i den sjuka sportens elitistiska historia
Jag spelade tennis tre dagar i veckan i 15 år men blev aldrig bra. Mina föräldrar skjutsade runt mig i Norrland så jag skulle få tävla mot andra pojkar och när jag väl slogs ut, för det hände alltid, tvingades jag döma den efterföljande matchen – trots att jag bara ville gråta. Den förnedringen, och så mycket annat med den anrika sporten, glömmer jag aldrig.
I ett fascinerande reportage i Atlas Obscura ställer sig Dan Nosowitz frågan:
”Tennis is a deeply weird sport, a psychological, physiological, gladiatorial war of attrition. But how did silence from the crowd come to be so thoroughly associated with the sport that spectators literally applaud being told to be quiet?”
Svaret hittar han i tennisens långa, märkliga och elitistiska historia… Läs reportaget i Atlas Obscura här: Why Do Tennis Crowds Have to Be So Quiet?
Men här är tio undantag…
