Så blev jag
en stalker

Passa dig, det är enklare än vad du tror.

Nicklas Hermansson
Publicerad

En kvinna. En blick. Ett helt liv som påbörjas, levs och dör i samma sekund. Det här är berättelsen om den nyfikne betraktaren, vars kärlek när som helst kan övergå till vansinne.

För ett år sedan förföljde jag min vän – en manlig artist – i en månad och skrev om det i Nöjesguiden. Nu har jag stalkat en internationell artist online i snart ett år. Det är enklare än vad du tror –  både att vara och bli en stalker nuförtiden. Så passa dig, jag kan verkligen inte rekommendera det.

Inkörsporten är i många fall att “lurka” – att observera men inte delta aktivt. Det är den absolut vanligaste formen av internet-persona i dag, men vad som är mindre känt att fenomenet faktiskt föddes redan 1863. Det var då som den franske poeten och kritikern Charles Baudelaire publicerade uppsatsen ”The Painter of Modern Life”, där han hyllade folkmassans kraft och möjligheten att försvinna i den. 

Rädsla för det nya

På den tiden var det en relativt ny upplevelse. Medeltidens feodala städer hade nu blivit större, tätare och mer diffusa. Industrialismen inte bara tillät de olika samhällsklasserna att närma sig varandra – de hade helt enkelt inget val. Nu började människor se och träffa främlingar mycket oftare, oavsett om de ville det eller inte. 

Från början var det en läskig upplevelse för många. Att under någon sekund ta del av en okänd människas kropp och doft och stank och blick utan att ha valt att göra det – för att sedan se den försvinna för evigt. Många var rädda för det nya urbana stadslivet. Men inte Baudelaire. 

New York City, 1827. Bildkredd: Library Company of Philadelphia

Det var nu som han introducerade Flanören; den perfekta åskådaren som suktade efter att blir en del av den köttiga folkmassan, om än ytligt och temporärt. I hans ögon var den moderna anonymiteten en outtömlig källa av elektrisk energi. Varför bekämpa främlingar när man kan omfamna dem och omvandla flyktig erfarenhet till varaktig vitalitet?

Följ NomoFomos nyhetsbrev

Vi synar 2500 nyheter varje vecka – och levererar de absolut bästa till din inbox.

Det moderna stadslivet fascinerar

I artikeln ”It Doesn’t Matter If Anyone Exists or Not” i The Atlantic konstaterar Ian Bogost att vår fascination för det moderna stadslivet inte på något sätt har mättats och han lyfter fram författaren Vivian Gornick som ett exempel. I ”The Odd Woman and the City” (1996) beskriver Gornick “the endlessly advancing crowd” – som sköljde över henne på gatorna på Manhattan – som både avslappnande och energigivande. 

Hon målar hon upp bilden av sitt älskade New York; ett överhört samtal mellan unga karriärister; ett fragment av ett äldre pars bråk; bilar och lastbilar som tutar och tjuter; små varma moln av kulinariska dofter från de primitiva gatuköken. ”The misery in my chest begins to dissolve out”, skrev Gornick. “The city is opening itself up to me.” 

Nya tjänster för betraktaren

Att betrakta stadens gator och och dess statister är ett fenomen som manifesterar sig på olika sätt i den nya digitala världen. På sajten Slow Tv Map kan du göra en virtuell jorden runt-resa genom att titta på slow tv-klipp från jordens alla hörn. En dröm för Flanören. För att inte tala om tjänsten Window Swap – där du får uppleva andra människors utsikter – som vi skrivit om tidigare. Den som föredrar djur skulle kunna spendera hela livet på sajten Explore som erbjuder mängder av liveströmmar på vilda djur 24/7.

I dag är det 158 år sedan Baudelaires Flanör svepte fram på Paris gator i jakten på ögonblick att minnas, för alltid förlorad i besattheten av endorfinkickar. En kvinna. En blick. Ett helt liv som påbörjas, levs och dör i samma sekund. “I could have loved you,” som Baudelaire skrev i dikten To a Woman Passing By. “And you, you knew it too.”

Flanören älskar det korta ögonblicket, men även att lösas upp i folkmassan. När internet revolutionerade världen, kort efter Vivian Gornicks kärleksförklaring till “the endlessly advancing crowd”, ersattes Flanören av Lurkaren. Precis som Flanören är Lurkaren helt beroende av andra människor. Lurkaren behöver en flock av användare – personer som är aktivt engagerade på plattformen – för att kunna lurka. 

Från lurkare till stalker

Det var så det började för mig och den australiensiske popartisten Alex Cameron. Jag var en lurkare. Jag följde hans kanaler. Först några, sen alla. Jag gillade allt han gjorde, vilket resulterade i att alla mina flöden fylldes med honom. Men det var först när jag skapade Instagram-kontot @alex.mirrorworld som det började spåra ur.

Så här beskrev jag syftet: My biggest hero in life is Alex Cameron.⁣ I’ve thought a lot about how I could express my gratitude for all the great memories he’s given me.⁣ This is a start: I’ve spent days and nights on the web, the dark web and other obscure places in order to find the best pictures of the greatest entertainer alive.⁣ For the next 30 days, I will post them here; magical moments with his business partner @marvelouscrane and the love of his life (and many others), @jemima_jo_kirke.⁣

Kontot var en hyllning till mannen jag älskade, men jag använde det framför allt till att spegla hans världsbild. Genom att följa exakt de som han följde kunde jag uppleva världen genom hans ögon.

Mitt lurkande övergick till en besatthet som mynnade ut i en digital stalking som inte hade varit möjlig utan de sociala plattformarna. Nu har jag följt hans fotspår i snart ett år. Hur det kommer att sluta vet jag inte. Kanske blir det ett reportage, som det jag gjorde om min vän i Nöjesguiden.  Den som överlever får se.